42

Mörkret ligger fortfarande kvar som en kompakt filt över huvudet när första larmet gör sinnet medveten om att det snart är dags att gå upp. Kroppen lyssnar helt och fast på sängens sköna lockelser och visar inte ett tecken på att den har förstått vad som är på väg att hända.

Vid andra ringningen görs ett tappert försök att få kroppen att lyssna till förståndet, men låter sig inte förföras av löften med god frukost eller en skön dusch.

Med tredje ringningen kom vräkningsbeslutet och sängen fick överges utan betänketid eller möjlighet att säga adjö. Sorgsna rop hördes från sovrummet då min kropp hasade sig därifrån. Vi ses snart igen! ropade den inre rösten för sig själv.

Utanför ligger molnen tätt mot marken och inget vettigt ljus tar sig fram till fönstret. Kroppen snyftar en aningen vid tanken på sängen i rummet intill medan en värdig kompensation dukas upp på frukostbordet. Rostat bröd, blåbärsjuice, grönt te, blåbärs- och hallonmättad kvarg, lyxmarmelad, chokladfärskost, rökt ost, vällagrad ost och äkta smör med havssalt. De tända ljusens sken spelade över den lyxigt tilltagna dukningen och denna scen fick nästan en timmes uppmärksamhet innan den dukades av till förmån för en varm dusch.

Kvar är nu en kylig färd genom duggande regn medelst cykel för att inte återvända på minimum tolv, men troligen fler timmar. Ett jobb som kräver min närvaro väntar på andra sidan dessa tjocka oförlåtliga moln. Med kroppen i släptåg tar sinnet sig i kragen och ger sig av för ännu en dag som aldrig mer kommer att återses och därmed förtjänar att få den största uppmärksamheten och hyllas för sin närvaro.

Varje liten stund, varje liten händelse och varje möte har ett enormt värde. Allt hänger på tolkningen. Denna dag fick en underbar start och solen håller precis på att gå upp.

Morgonen som passerat, delades med och förgylldes av perfekt sällskap.