42

Efter flera veckor av intensivt planerande och förberedelser inför den stora dagen kom den så till ett slut och med facit i hand var det värt all möda! Det blev en oslagbart vacker dag på alla de vis!

Jag tycker att jag under omständigheterna var väldigt lugn inför bröllopet. Visst hade jag mycket att förbereda med överraskningar, överlämnande av kökstjänsten och inte minst dusch och påklädning av mig själv, men jag tycker jag var lugn. Andra skulle nog hävda den totala motsatsen då jag yrde runt, instruerade, fixade, flyttade, plockade och mer än en gång gick från ett rum till ett annat samtidigt som jag glömde bort vad jag höll på med i föregående rum så jag påbörjade något annat för att komma tillbaka i första rummet och inse att jag inte alls gjort det jag skulle göra och runt igen.

Men!

Jag fick på mig kläderna. Jag kom till kapellet där vigseln skulle äga rum. Alla gäster anlände som de skulle.

Vi hade valt att göra enligt något amerikansk tradition att brudens far överlämnade bruden till mig, så jag stod framme vid altaret och väntade. Så hörde jag hur klockorna började plinga. Samtidigt började mitt hjärta slå lite fortare. Därefter dök Yay upp i dörren ledd av sin far.

Mitt hjärta rusade.

Vacker som en dröm gick hon fram mot mig. Mina ögon fylldes av något som andra skulle beskriva som tårar, men jag kan bara beskriva det som kärlek. Min blick lämnade henne inte för en sekund då hon sakta kom fram till min sida. Det fanns inte ett uns av tvivel på vad mitt svar skulle bli på den fråga jag snart skulle få av den präst som stod framför oss.

Middagen som följde vigseln höll vi i vårt hem som vi mödosamt och med fokuserat sinne renoverat sedan vi flyttade in och nu stod som en triumf för vår relation. Dukningen var den vackraste tänkbara och vardagsrummet utgjorde den perfekta festsalen. Maten hade vi egenhändigt tillagat och den smakade över förväntan gott. Ingen behövde gå från bordet hungrig. Det blev verkligen den bästa tänkbara dagen!