42

Detta inlägg kommer inte att handla om bilar även om bilar är en framstående del av innehållet.

Alla som känner mig åtminstone lite vet att jag inte är en bilmänniska och inte imponeras det minsta av vrålande motorer som spyr ut giftiga och illaluktande avgaser. Andra kanske lätt kan gissa det då jag närmast spontanköpte en Prius för sex år sedan efter att ha sett dokumentären "Who Killed the Electric Car?". Några skulle nog säga att jag är lättpåverkad, men min magkänsla har belönat mig med några problemfria och bränslesnåla bilår. Nu är det dags att byta bil då erbjudandet dök upp att köpa svärfars Mercedes-Benz då den är bättre utrustad för ett husrenoverande par som Jenny och mig.

Inte direkt ett uppköp i miljöklassen, men jag ser det närmast som en övergångsfas. Jag är nämligen övertygad om att det snart kommer rassla till enormt på bilmarknaden då Tesla lanserar sin Modell 3. Då blir det helt andra bullar. Hur kan jag nu vara så övertygad? Jo, jag ramlade över en väldigt lång tvådelad artikel om Elon Musk och hans skapelse Tesla. Efter bara halva första artikeln hade jag köpt mig tre aktier i Tesla. Vid slutet av den andra ville jag köpa fler. Jag får lite känslan av att detta är som att köpa aktier i Apple precis innan de lanserar deras första Macintosh. Skillnaden är att Tesla har lämnat ut deras tekniska lösningar gratis likt open source till alla som vill ha dem för att på så sätt få fart på marknaden för elbilar. Dessutom verkar de ha som slutmål att rädda världen, inte ta över den som en enorm jättefrukt. Det känns stort. Världen kommer inte vara sig lik efter detta.

 

Bokstavligt talat. Under lördagen bakades det julgodis med min bror, mor och en kusin. Idag promenerade vi till Skantzens julmarknad. Givetvis köptes det godis där.

Nu sitter jag med en sockerhalt på nära 50 % i blodet och slappar framför tvn.

Jag kan ta två vägar till jobbet. Den ena eller den andra. Motorväg eller landsväg. Motorvägen tar enligt Google Maps 24 minuter att åka, vilket stämmer ganska väl. Landsvägen tar fem minuter längre tid att åka. Motorvägen innefattar ca två mil av 100/110 km/h hastighetsbegränsning. Landsvägen mestadels 70 km/h.

Jag kör en Prius II, vilket förbrukar ca 0,46 l/mil på landsvägen och 0,56 l/mil på motorvägen (jag har undersökt detta i ca 10 000 mil nu).

Bensinen idag kostar nästan 15 kr/liter (för att göra beräkningarna enkla).

Om vi endast räknar med sträckan som vi färdas på motorväg eftersom det är där förbrukningen skiljer sig, blir det totalt 4 mil motorväg varje dag ca 220 dagar per år.

I kronor blir skillnaden på motorväg och landsväg under ett år följande:

 

(0,56-0,46)*4*220*15 = 0,1*4*220*15 = 1320

 

Med andra ord betalar jag 1320 kronor per år för förmånen att få komma till jobbet 5 minuter tidigare varje dag och  lika många minuter didigare hem. Det blir i kronor/minut: 1320/(5*2*220) = 1320/2200 = 0,6, dvs 60 öre per minut, eller 36 kronor per timme. Hade jag haft en "vanlig" bil utan hybridsystem hade kostnaden blivit det dubbla.

 

Å ena sidan har jag betalat mer för mindre, men å andra sidan betalar jag 1320 kr per år för att känna mig lite mer stressad varje dag då motorvägen är en stressig väg att åka.

 

Vi hade lite konferens med jobbet i tisdags med efterföljande middag.

Konferensen gick bra och kvällen kunde inledas med en GT med lite G och mycket T. En så kallad mjukstart. Som vanligt är effekten av den drinken som bäst i UV-ljus.

Klockan halv åtta på morgonen. Full aktivitet i Västerås city.

I lördags hade vi halloweenmiddag för våra vänner.

Vi serverade en trerättersmiddag med någon form av mord eller äckeltema som grund. Så här såg menyn ut:

Igår hade minstingen sitt nioårskalas för kompisarna. Det innebar att det sprang runt 13 stycken utklädda små monster här mellan fem och nio på kvällen och förde ett oväsen som skulle ha skärmt bort de mest härdade gastarna. Vi insåg snabbt att det inte skulle gå att hålla någon form av planering vi gjort och vi fick vara glada om ingen blev skadad eller försvann.

 

Vi lyckades i alla fall med den ena förhoppningen...

 

När barnen proppats fulla med socker och gjort sitt bästa för att jobba bort så mycket av det som möjligt blev nådde kvällen sitt slut och föräldrar började dyka upp för att hämta sina barn. När sista barnet var hämtat knackade det på dörren igen och jag öppnade lite förvånat och frågade "Har ni glömt något?" varpå ett leende ansikte svarade "Ja, vi skulle hämta vårt barn, eller rättare sagt tre." då de uppenbart trodde jag skämtade.

 

Huset ekade tomt efter alla hämtade barn.

 

"Eh... Vem ska ni hämta sa ni?" sa jag tvekande och leendet stelnade hos föräldern i dörren.

 

Efter en lång stund av pinsam okunskap om vem som hämtat vem kom det fram att eftersom de flesta barnen bor bara någon kilometer från varandra, fast 2,5 mil bort hade tre barns föräldrar sagt "skjutsar ni så hämtar vi" utan att de helt förstått om vem som skulle göra det sistnämnda.

 

Födelsedagsbarnet och gästerna blev i alla fall nöjda med kalaset och en stor del av de sockerbaserade tilltuggen gick åt.

 

Idag behöver jag vila huvudet.

 

Igår gjorde jag en pastagryta med köttfärs och morotsbitar. Det blev en välbalanserad och krämig maträtt som påminde mycket om risotto. Lillkillen åt lite, hällde lite ketchup över maten, åt några tuggor till och hällde sedan på mer ketchup innan han gav upp.

 

Idag kom jag hem, fiskade fram ett par torra hamburgerbröd som jag blötte upp i pannkakssmet och stekte. Betyget blev "godaste maten någonsin".

 

Varför anstränga sig liksom...

I helgen var min svärfar över på en liten visit. Jenny höll på med att slipa en dörr hon ska måla medan jag var i full färd med att tillverka fönsterbrädor. Vi höll även på att sätta fast innerfönstren inför vintern, vilket drastiskt minskade på utrymmet att placera blommor på och föranledde behovet av nämnda fönsterbrädor.
Jenny satte sig och drack lite te med sin far i vår fina te-salong medan jag fortsatte mitt arbete med att såga, hyvla, slipa och fräsa för att få till några snygga fönsterbrädor. Min svärfar tittade på Jenny när jag for runt och sa “Där sitter det inte fast”. Jag tror jag ska ta det som en komplimang.

Idag var jag hemma med yngsta sonen då han hade ont i magen. Eftersom jag inte hade ont i magen, passade jag på att få lite gjort. Efter att jag lämnat äldsta sonen på skolan inhandlade jag en uppsättning välbehövda bromsklossar till bilen, vilka jag bytte så fort jag kom hem. Jag passade även på att byta till vinterdäck (givetvis dubbfria) när jag ändå höll på.

Därefter släpade jag fram en matta som jag tvättade av med högtryckstvätten eftersom katten lämnat lite presenter på den.

Medan tvättmedlet fick sjunka in passade jag på att hygga lite ved. När mattan var färdig och hängd bar jag ut några takplåtar som jag la över vedhögen då presenningen inte höll måttet.

När jag ändå bar takplåtar la jag några upp mot väggen på taket ovanför bageriugnen för att snön i vinter inte ska smälta och rinna in mellan plåten och väggen.

Sen var det dags för lunch och då ringde min äldsta son som var klar på skolan för dagen,.

Man kan säga att det inte satt fast idag heller.

Igår hade vi del två av vårt bröllop. Då kom alla våra vänner och gjorde sitt bästa för att äta upp tårtan som var kvar och tömma baren som vi fyllt. Det gjordes tappra försök på båda delarna, men än finns det mycket kvar att bära ner till vinkällaren och det kommer bli upp till kollegorna att göra slut på tårtorna i morgon.

 

Först av allt, ett STORT tack för alla gratulationer!

Efter flera veckor av intensivt planerande och förberedelser inför den stora dagen kom den så till ett slut och med facit i hand var det värt all möda! Det blev en oslagbart vacker dag på alla de vis!

Jag tycker att jag under omständigheterna var väldigt lugn inför bröllopet. Visst hade jag mycket att förbereda med överraskningar, överlämnande av kökstjänsten och inte minst dusch och påklädning av mig själv, men jag tycker jag var lugn. Andra skulle nog hävda den totala motsatsen då jag yrde runt, instruerade, fixade, flyttade, plockade och mer än en gång gick från ett rum till ett annat samtidigt som jag glömde bort vad jag höll på med i föregående rum så jag påbörjade något annat för att komma tillbaka i första rummet och inse att jag inte alls gjort det jag skulle göra och runt igen.

Men!

Jag fick på mig kläderna. Jag kom till kapellet där vigseln skulle äga rum. Alla gäster anlände som de skulle.

Vi hade valt att göra enligt något amerikansk tradition att brudens far överlämnade bruden till mig, så jag stod framme vid altaret och väntade. Så hörde jag hur klockorna började plinga. Samtidigt började mitt hjärta slå lite fortare. Därefter dök Yay upp i dörren ledd av sin far.

Mitt hjärta rusade.

Vacker som en dröm gick hon fram mot mig. Mina ögon fylldes av något som andra skulle beskriva som tårar, men jag kan bara beskriva det som kärlek. Min blick lämnade henne inte för en sekund då hon sakta kom fram till min sida. Det fanns inte ett uns av tvivel på vad mitt svar skulle bli på den fråga jag snart skulle få av den präst som stod framför oss.

Middagen som följde vigseln höll vi i vårt hem som vi mödosamt och med fokuserat sinne renoverat sedan vi flyttade in och nu stod som en triumf för vår relation. Dukningen var den vackraste tänkbara och vardagsrummet utgjorde den perfekta festsalen. Maten hade vi egenhändigt tillagat och den smakade över förväntan gott. Ingen behövde gå från bordet hungrig. Det blev verkligen den bästa tänkbara dagen!

Det ekar tomt mellan inläggen här, men aktiviteten har varit febril utanför bloggen. Det har förberetts väldigt intensivt inför det stundande bröllopet. På lördag ska allt vara klart och fungera utan hicka. Då blir det inte så mycket tid över till bloggen och det ber jag om ursäkt för.

 

Men den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Speciellt om det är kladdkaka som väntas. Det är inte helt otänkbart att jag återvänder till bloggen nästa gång som en gift man med tanke på luckorna som är mellan inläggen. Tills dess får ni denna tjusiga tanke och bild med er:

 

Swosh så var även denna helg förbi. Och veckan också för den delen.

 

Denna vecka har gått till att måla vardagsrumstaket och fixa panel i badrummet den tiden som inte spenderats på jobbet och i går kom tapeten upp medan Jenny blev kidnappad av sin kusin för att få sin möhippa.

 

Söndagen blev en vilodag i den bemärkelsen att vi inte gjorde något med huset. Däremot begav vi oss till Norrköping för att hämta våra vigselringar som är färdiga för brollopet, samt en salongsgrupp vi ropat hem på auktion, så helt händelselöst blev det inte. Hur det hela ser ut får ni se efter bröllopet då när ringarna och salongsgruppen är på plats.

Idag försökte vi förklara för grabbarna hur det var att vara i USA. Vi tog på oss cowboyhattarna och mötte grabbarna till frukost med amerikanska pannkakor och lönnsirap med chokladsmak. Till detta fick de twinkies och pop tarts. Till lunch tänkte vi bjuda med dem på kakbuffé i Karmansbo, men efter den mastiga frukosten bad de självmant om att få avstå en sådan sockerchock. Till kvällen tog vi dem till lustigkullagrillen för att komplettera upplevelsen och för att placera grädde på moset, placera kakor på kakor, fick de frozen yoghurt med alla möjliga godistillbehör.

Vi har med andra ord bokstavligen talat tryckt ned i halsen på grabbarna vad det innebär att ha en taskig matkultur. Jag tror budskapet gick fram, för det gick trögt för dem att få i sig allt.

Barfotavandring har gjort mig till en lättare människa. I slutet av januari köpte jag mig två par barfotaskor, ett par vandringskängor och ett par vardagsskor. Vandringskängorna började jag genast använda till mina då dagliga promenader till och från jobbet. När jag senare under våren flyttade till hus och sommaren tog över började jag även använda dem för löpning samtidigt som jag började använda mina vardagsskor all övrig tid.

Mina tidigare trötta fötter med låga fotvalv tyckte till en början att det här kanske var en dum ide även om resten av kroppen njöt av den mjuka gångstilen, men nu känner jag alltmer hur fötterna blivit starka och mer spänstiga. Vandringen till och från Supai gjorde detta väldigt tydligt. Vid slutet av varje vandring kände jag hur de likt resten av kroppen var trötta och utmattade. Det kändes att de hade fått jobba hårt. Men på precis som musklerna i benen, kändes de stärkta snarare än tilltryckta och jag kunde väldigt snart igen skutta runt på nya äventyr.

Från att jag lämnade parkeringen uppe på kanten av Grand Canyon, till jag återvände dit hade jag tillryggalagt uppskattningsvis fem mil i dessa kängor och sista biten innan parkeringen sprang jag nästan uppför branten. Jag har ingen aning om hur många timmar och mil jag har spenderat i mina vardagsskor, men de har ännu inte gjort mig illa en enda gång oavsett underlag. Även min tidigare ömma rygg gör sig mindre påmind med problem. Det märks att kroppen är byggd för att gå barfota. Hela tiden!